Trodde väl det, nu är jag här igen, typiskt…

Alla människor hamnar ibland i situationer där man på ett eller annat sätt är beroende av att upprätthålla en god relation till en viss person. På ren Svenska brukar det betyda att man bygger ett kontaktnät och att man använder andra betalningsmetoder än pengar i vissa situationer.
Antar att jag på det viset inte skiljer mig så mycket från en artist eller en politiker, samhället vi lever i kräva dessa sociala uppofringar, den som inte inser detta brukar som regel till slut hamna på en parkbänk. Eller varför inte ännu värre, slutar som löneslav med en månatlig amortering som hen förväxlar med att vara lycklig.

Det måste väl vid det här laget vara allom bekant att jag då väljer parkbänken.

Dagens ämne !

Hade ett möte med en sådan person igår, en snäll individ som kanske precis som mig är lite konflikträdd och som även han skulle vilja ägna sin tid åt större ting än förvaltning av vardagen.

Vi har en som det heter oskalad katt, eller hette det oplockad gås att avhandla och det är en sån där grej som man av bekvämlighetsskäl låtit bero lite för länge. Man låter tiden passera och hoppas någonstans i bakhuvudet att det kanske fixar sig självt, eller att nån annan löser problemet ifall vi lossas att det inte finns ( stick du stygga spöke stick, för du finns inte, som Alfons Åbergs Pappa brukade säga )

Ibland så dunstar dessa ut i tomma intet och ibland lyckas man förtränga dessa så djupt att de aldrig ser dagens ljus igen, men oftast så gör de sig påminda som något vi brukar omnämna som samvete.

Misstänker att just denna plågat både honom och mig och att ingen egentligen mått prima av att vi låtit den ligga i ett hörn så pass länge som vi låtit denna göra.

Så varför berör jag då detta till synes oviktiga och gärna bortglömda ämne idag ?

Pragmatiker, de finns överallt och de har en förmåga att alltid ställa de där frågorna som gör att luften går ur. Jag har under hela min uppväxt och nästa hela mitt vuxna liv av någon märkvärdig anledning alltid tilldragit mig deras uppmärksamhet. Detta har aldrig lett till nått positivt i.a.f. inte för mig.
En pragmatiker ser nämligen saker för vad de är skapade till att vara och aldrig något mer det.

Det finns ett undantag från regeln dock, man kan även reducera det till något användbart, som ved,eller som det oftast brukar sluta som – sopor. En conteiner är som regel en plats där en pragmatiker trivs väldigt bra, så länge hen får fylla den med något. En praktisk syssla som har ett givet slutmål, fylla hinken med sand, vända den upp och ner, bara för att man sedan för upprepa proceduren igen och igen … och igen.

Jag hade i mitt pojkrum två soffor. En bäddsoffa från Ikea och en som liknar den på bilden. Det var en gamal gedigen och fin soffa, lite nött av tidens tand men en soffa jag gillade och trivdes att vistas i. Den andra soffan hade inte alls samma känsla av kvalitet och komfort, men det var en bäddsoffa och den var praktisk.

Pragmatikern i huset där jag bodde ( en vad dessa i.a.f. ) såg förekomsten av två soffor i ett litet rum som ett bekymmer. Jag hade fått höra att om jag kastade ut den ena soffan så skulle han få plats med trädgårdsredskap i det ena hörnet. Bara tanken att får dela rum med andra krattor fick mig något irriterad, men jag hade inte så mycket att sätta emot just då. I min föreställningsvärld såg jag Ikea soffan på väg till myrorna och min fina antika möbel mot en annan vägg i rummet. Jag hade dock på känn att det var den som skulle åka ut, den andra var ju praktisk och man kunde ju sova i den.
Eftersom detta utspelade sig i slutet av 80-talet, då epost och internet fortfarande var okända begrepp för de allra flesta, tog jag tag i det hela och kontaktade en antikhandlare via telefon för vilken jag berättade om min soffa. Det var en vänlig herre som på ett pedagogiskt sätt berättade för mig vad jag skulle titta efter för att få reda på vad min soffa kunde vara värd. Efter en första analys konstaterade vi att det rörde sig om en handgjord möbel från mitten på 1800 talet och att den på en auktion säkert kunde inbringa ett värde på mellan 15-25 000 kronor, beroende på skick.

Vi bestämde att vi skulle ses och titta på soffan tillsammans för att diskutera detaljerna följande dag efter att jag kommit hem från skolan. Jag skyndade mig förväntansfull till mitt avtalade möte, det var ju trots allt en ansenlig summa pengar jag kunde få loss och lösa ett bekymmer på samma gång.

Det behövdes inte, synen som mötte mig på garageinfarten fick mig att säga WTF på modärn Svenska, fastän begreppet ännu inte var påkommet. Husets pragmatiker hade löst problemet med soffan medan jag var i skolan, den hade nu blivit degraderad till kaffeved. Min antika soffa låg i väldigt många bitar och väntade på att bli uppstaplad i vedtraven bakom garaget. När antikhandlaren lite senare anlände tittade han med sckräckblandade känslor på det som en gång för inte allt för länge sedan var en antik soffa. Han hittade dessutom en sak som vi tidigare missat, en stämpel från nån berömd möbelmakare som jag idag förträngt namnet på. Lite synd tyckte han, men det är något som jag kanske inte borde berätta för dig nu, sa han – men i.o.m. den där, sa han och pekade på stämpeln, så hade den nog inbringat minst 50 000.-

Oooops…

Pragmatiker ….  på den tiden trodde jag att alla människor var så där, att det var mig som det var fel på. Jag försökte t.o.m. tala med pragmatikerna så som man talar till vanliga tänkande människor med fantasi och drömmar. Idag vet jag bättre, idag är jag livrädd för pragmatiker, idag gör jag allt för att undvika disskutioner med dessa. Jag har nämligen kommit på att vilka ideér och visioner man än skulle råka ha, så ser de till att det alltid bara blir kaffeved kvar av dessa.

För att återknyta till dagens frågeställning, varför blev ämnet ännu en gång förpassat till ett framtida möte?
Om det är nått jag lärt mig sent om sider, diskutera aldrig vissioner med en pragmatiker i rummet, inte om du inte vill bli sågad jäms med fotknölarna, det finns vissa frågeställningar som en pragmatiker aldrig kan greppa. Jag misstänker att det var ett gäng pragmatiker som på 1600 talet kom på att häxbränning var en cool grej, därmed har vi även satt ribban för en pragmatikers fantasi.

En pragmatikers hemskaste vapen är inte att hen inte ser visioner bortom praktiska ting, en pragmatikers värsta vapen är att hen förlöjligar alla som försöker.

Idag 2014 så är jag tacksam för att jag äntligen lyckats skapa denna klyfta i min begreppsvärld.
Att jag kommit till en insikt om att det inte är jag som är dum.
Att man inte pratar med en pragmatiker om nått annat än saker man kan ta på.
Att man undviker allt som berör visioner och abstrakta begrepp för att slippa få dessa i ryggen som korkad kritik och baktal.
Att man kan dela människor precis som råttor i pragmatiker och visionärer.

Synd att det bara tagit så pass lång tid för mig att komma till den här insikten, det kanske är jag som är dum trots allt, eller … näää – jag är inte dum, jag är vis …. numera.