MenuTopp - copy - copy - copy
Image is not available
Image is not available
Image is not available

Åsikter å sånt

Trodde väl det, nu är jag här igen, typiskt…

Alla människor hamnar ibland i situationer där man på ett eller annat sätt är beroende av att upprätthålla en god relation till en viss person. På ren Svenska brukar det betyda att man bygger ett kontaktnät och att man använder andra betalningsmetoder än pengar i vissa situationer.
Antar att jag på det viset inte skiljer mig så mycket från en artist eller en politiker, samhället vi lever i kräva dessa sociala uppffringar, den som inte inser detta brukar som regel till slut hamna på en parkbänk. Eller varför inte ännu värre, slutar som löneslav med en månatlig ammortering som hen förväxlar med att vara lycklig.

Det måste väl vid det här laget vara allom bekant att jag då väljer parkbänken.

Dagens ämne !

Hade ett möte med en sådan person igår, en snäll individ som kanske precis som mig är lite konflikträdd och som även han skulle vilja ägna sin tid åt större ting än förvaltning av vardagen.

Vi har en som det heter oskalad katt, eller hette det oplockad gås att avhandla och det är en sån där grej som man av bekvämlighetsskäl låtit bero lite för länge. Man låter tiden passera och hoppas någonstans i bakhuvudet att det kanske fixar sig självt, eller att nån annan löser problemet ifall vi lossas att det inte finns ( stick du stygga spöke stick, för du finns inte, som Alfons Åbergs Pappa brukade säga )

Ibland så dunstar dessa ut i tomma intet och ibland lyckas man förtränga dessa så djupt att de aldrig ser dagens ljus igen, men oftast så gör de sig påminda som något vi brukar omnämna som samvete.

Misstänker att just denna plågat både honom och mig och att ingen egentligen mått prima av att vi låtit den ligga i ett hörn så pass länge som vi låtit denna göra.

Så varför berör jag då detta till synes oviktiga och gärna bortglömda ämne idag ?

Pragmatiker, de finns överallt och de har en förmåga att alltid ställa de där frågorna som gör att luften går ur. Jag har under hela min uppväxt och nästa hela mitt vuxna liv av någon märkvärdig anledning alltid tilldragit mig deras uppmärksamhet. Detta har aldrig lett till nått positivt i.a.f. inte för mig.
En pragmatiker ser nämligen saker för vad de är skapade till att vara och aldrig något mer det.
Trodde väl det, nu är jag här igen, typiskt…

Alla människor hamnar ibland i situationer där man på ett eller annat sätt är beroende av att upprätthålla en god relation till en viss person. På ren Svenska brukar det betyda att man bygger ett kontaktnät och att man använder andra betalningsmetoder än pengar i vissa situationer.
Antar att jag på det viset inte skiljer mig så mycket från en artist eller en politiker, samhället vi lever i kräva dessa sociala uppffringar, den som inte inser detta brukar som regel till slut hamna på en parkbänk. Eller varför inte ännu värre, slutar som löneslav med en månatlig ammortering som hen förväxlar med att vara lycklig.

Det måste väl vid det här laget vara allom bekant att jag då väljer parkbänken.

Dagens ämne !

Hade ett möte med en sådan person igår, en snäll individ som kanske precis som mig är lite konflikträdd och som även han skulle vilja ägna sin tid åt större ting än förvaltning av vardagen.

Vi har en som det heter oskalad katt, eller hette det oplockad gås att avhandla och det är en sån där grej som man av bekvämlighetsskäl låtit bero lite för länge. Man låter tiden passera och hoppas någonstans i bakhuvudet att det kanske fixar sig självt, eller att nån annan löser problemet ifall vi lossas att det inte finns ( stick du stygga spöke stick, för du finns inte, som Alfons Åbergs Pappa brukade säga )

Ibland så dunstar dessa ut i tomma intet och ibland lyckas man förtränga dessa så djupt att de aldrig ser dagens ljus igen, men oftast så gör de sig påminda som något vi brukar omnämna som samvete.

Misstänker att just denna plågat både honom och mig och att ingen egentligen mått prima av att vi låtit den ligga i ett hörn så pass länge som vi låtit denna göra.

Så varför berör jag då detta till synes oviktiga och gärna bortglömda ämne idag ?

Pragmatiker, de finns överallt och de har en förmåga att alltid ställa de där frågorna som gör att luften går ur. Jag har under hela min uppväxt och nästa hela mitt vuxna liv av någon märkvärdig anledning alltid tilldragit mig deras uppmärksamhet. Detta har aldrig lett till nått positivt i.a.f. inte för mig.
En pragmatiker ser nämligen saker för vad de är skapade till att vara och aldrig något mer det.Trodde väl det, nu är jag här igen, typiskt…

Alla människor hamnar ibland i situationer där man på ett eller annat sätt är beroende av att upprätthålla en god relation till en viss person. På ren Svenska brukar det betyda att man bygger ett kontaktnät och att man använder andra betalningsmetoder än pengar i vissa situationer.
Antar att jag på det viset inte skiljer mig så mycket från en artist eller en politiker, samhället vi lever i kräva dessa sociala uppffringar, den som inte inser detta brukar som regel till slut hamna på en parkbänk. Eller varför inte ännu värre, slutar som löneslav med en månatlig ammortering som hen förväxlar med att vara lycklig.

Det måste väl vid det här laget vara allom bekant att jag då väljer parkbänken.

Dagens ämne !

Hade ett möte med en sådan person igår, en snäll individ som kanske precis som mig är lite konflikträdd och som även han skulle vilja ägna sin tid åt större ting än förvaltning av vardagen.

Vi har en som det heter oskalad katt, eller hette det oplockad gås att avhandla och det är en sån där grej som man av bekvämlighetsskäl låtit bero lite för länge. Man låter tiden passera och hoppas någonstans i bakhuvudet att det kanske fixar sig självt, eller att nån annan löser problemet ifall vi lossas att det inte finns ( stick du stygga spöke stick, för du finns inte, som Alfons Åbergs Pappa brukade säga )

Ibland så dunstar dessa ut i tomma intet och ibland lyckas man förtränga dessa så djupt att de aldrig ser dagens ljus igen, men oftast så gör de sig påminda som något vi brukar omnämna som samvete.

Misstänker att just denna plågat både honom och mig och att ingen egentligen mått prima av att vi låtit den ligga i ett hörn så pass länge som vi låtit denna göra.

Så varför berör jag då detta till synes oviktiga och gärna bortglömda ämne idag ?

Pragmatiker, de finns överallt och de har en förmåga att alltid ställa de där frågorna som gör att luften går ur. Jag har under hela min uppväxt och nästa hela mitt vuxna liv av någon märkvärdig anledning alltid tilldragit mig deras uppmärksamhet. Detta har aldrig lett till nått positivt i.a.f. inte för mig.
En pragmatiker ser nämligen saker för vad de är skapade till att vara och aldrig något mer det.Trodde väl det, nu är jag här igen, typiskt…

Alla människor hamnar ibland i situationer där man på ett eller annat sätt är beroende av att upprätthålla en god relation till en viss person. På ren Svenska brukar det betyda att man bygger ett kontaktnät och att man använder andra betalningsmetoder än pengar i vissa situationer.
Antar att jag på det viset inte skiljer mig så mycket från en artist eller en politiker, samhället vi lever i kräva dessa sociala uppffringar, den som inte inser detta brukar som regel till slut hamna på en parkbänk. Eller varför inte ännu värre, slutar som löneslav med en månatlig ammortering som hen förväxlar med att vara lycklig.

Det måste väl vid det här laget vara allom bekant att jag då väljer parkbänken.

Dagens ämne !

Hade ett möte med en sådan person igår, en snäll individ som kanske precis som mig är lite konflikträdd och som även han skulle vilja ägna sin tid åt större ting än förvaltning av vardagen.

Vi har en som det heter oskalad katt, eller hette det oplockad gås att avhandla och det är en sån där grej som man av bekvämlighetsskäl låtit bero lite för länge. Man låter tiden passera och hoppas någonstans i bakhuvudet att det kanske fixar sig självt, eller att nån annan löser problemet ifall vi lossas att det inte finns ( stick du stygga spöke stick, för du finns inte, som Alfons Åbergs Pappa brukade säga )

Ibland så dunstar dessa ut i tomma intet och ibland lyckas man förtränga dessa så djupt att de aldrig ser dagens ljus igen, men oftast så gör de sig påminda som något vi brukar omnämna som samvete.

Misstänker att just denna plågat både honom och mig och att ingen egentligen mått prima av att vi låtit den ligga i ett hörn så pass länge som vi låtit denna göra.

Så varför berör jag då detta till synes oviktiga och gärna bortglömda ämne idag ?

Pragmatiker, de finns överallt och de har en förmåga att alltid ställa de där frågorna som gör att luften går ur. Jag har under hela min uppväxt och nästa hela mitt vuxna liv av någon märkvärdig anledning alltid tilldragit mig deras uppmärksamhet. Detta har aldrig lett till nått positivt i.a.f. inte för mig.
En pragmatiker ser nämligen saker för vad de är skapade till att vara och aldrig något mer det.